Det var så mycket lättare förr
I sommras den där julidagen när jag såg honom
när jag bara behövde en blick på honom för att förstå att honom skulle jag ha till varje pris.
När det var jag som var den som var intresserad
och han som inte inte var det.
Nu känns det som att han alltid vill att vi skall ses
Att han planerar hela veckan för mig
och jag har ingenting att säga till om.
Ta mig inte fel!
klart jag vill träffa honom efterallt så får han mig att le
och får mig att känna mig trygg i mig själv.
Det har han alltid fått mig att känna.
Alltid fått mig att inse att jag är bra som jag är
och att alltid älska mig själv för den jag är.
Jag gillar att träffa honom och se film
att bara sitta där och garva till Massa sjuka filmer och dricka nån öl,
bara helt enkelt att sitta breve honom och veta att han är som jag
och ingenting jag säger eller gör förvånar honom
för han beter sig och tänker likadant som mig.
Men mer än det är jag inte villig att ge.
Det är skumt det här...
vad ska jag tro om honom?
Jag har sagt hur jag känner och vad jag vill
Att han är en fin kompis och att jag gillar bara att hänga med honom
men han velar fram och tillbaka, säger ena stunden att han känner som jag
andra stunden känner han mer än bara vän för mig.
och han vet ju att jag gillar en annan
men han säger bara till mig att jag lurar mig själv
men så kan det ju inte vara eftersom att jag saknar ju herr R natt som dag
fast kanske har han ändå rätt, kanske vill jag bara älska nån
men varför älskar jag inte honom istället då om det nu är så?
Jag vet ingenting längre och det här känns bara förvirrande
och det känns faktiskt inte så kul längre utan bara besvärande och underligt för mig.
Kanske vill han bara inte vara själv efter att han dumpade sin tjej
eller kanske var det som han sa att när han såg mig den där kvällen på krogen
att det var då som han förstod vad han ville
jag borde kanske ha anat och förstått för han var väldigt kramig och go den kvällen.
Men det känns som ändå bra att veta att han bara inte ser mig som ett fint yttre
utan att han ser mig som en smart och seriös tjej med innehåll.
Att han förstår att jag också gillar att prata om djupa saker och ting
att han märker att jag är en djup individ med många tankar
och för det mesta har lösningar till andras svåra problem
även om jag kan verka förvirrad och svår att komma nära.
Och att även om jag spacklar mig och skyddar mig under allt smink som han säger
och kanske kan verka dryg och otroligt kall
så vet han att jag har värme och att jag faktiskt kan tänka mer med min hjärna
än vad dom flesta tjejer kan.
Att allt handlar inte bara om smink kläder och ytlighet.
Att jag är en lätt tjej att prata med och ingen är dess like mig
utan jag är Patricia och ingen annan är mig lik.
Och att även om jag kanske får mina flipp och bråkar och slåss som en kille
så är jag faktiskt en osäker tjej med ett osäkert sinne och han förstår det
han tar alltid mina utbrott med en nypa salt och alltid finns han kvar.
Han är en söt kille
det har jag väl alltid tyckt.
Han har väl charmen med och han är inte det minsta ond.
Han vet hur jag fungerar och tänker
att jag är en ganska pojkig flicka med pojkiga intressen.
men samtidigt förstår han kanske inte riktigt att det aldrig kan bli nåt mellan oss
förutom det vi kanske har nu
Kanske har jag gett han falska förhoppningar
skrattat lite för mycket åt hans skämt
Eller kanske gillar han bara att umgås med mig.
Kanske gillar han hur jag ser ut på morgonen när vi vaknar
eller kanske gillar han hur vi pratar om nätterna
eller kanske vill han bara inte vara själv?
Iallafall så är allting skumt med honom
för hur mycket han än berättar om sig själv
och hur mycket han än säger till mig om vad han tycker och tänker om mig
så kan jag aldrig förstå vad han vill och ser i mig.
Det är svårt att säga till honom att jag inte har saknat honom under vårat uppehåll
För jag trodde faktiskt aldrig att vi skulle ses igen och jag valde att glömma och gå vidare.
Det är svårt att inte hålla med honom när han säger att han håller av mig och tycker om mig
Men jag måste ju ha gjort klart för honom att det enda vi kan vara är vänner
och att det aldrig skulle kunna bli nåt mer mellan oss för det skulle aldrig funka.
Vi är för lika varandra.
Vi fungerar för lika och jag skulle aldrig sätta mig in i den situationen
att vara med nån som är som jag.
Vi har gjort vårt förr och det enda som gäller nu är att bara umgås och finnas där för honom.
Att bara vara hans vän och lyssna på hans misär och hans glada skratt då och då
men han är ganska fin att titta på
och han är faktiskt ändå en ganska fin kille att umgås med
men ändå det skulle aldrig gå.
Kanske behöver han bara en låtsas tjej att tyda sig till
för han vet att jag aldrig kommer att bli hans riktiga tjej
det enda han kan få av mig är en vän att sova breve om natten
och nån att prata med på dagen.
vi får väl se vad som händer i veckan
vad som händer när jag ska hälsa på honom
Kanske ska jag säga till honom att vi inte ska ses så ofta
kanske blir det bra då?
Synd och skam att man bara kan vara vän med nån som man en gång har vart så kär i.
Att man först nu har insett att han är bara en vän och ingenting mer för mig
och att han har insett vem jag är och kanske vill mer men inte jag.
Han kallade mig fantastisk för nån natt sen och jag håller med
Jag är fantastisk, Fantastisk på att såra och göra bort mig
och inse vad jag har förlorat när det är försent
och nu kanske han får vara lika fantastisk som jag
och inse vad han förlorade den där gången jag gillade honom men han gillade inte mig.
vem vet kanske finner jag samma känsla som honom nåndag
och kanske besvarar jag det han känner
men jag tror knappast det och vilken katastrof det skulle bli isåfall.
Men kanske så förstår han vad jag känner och kanske känner han som jag?
Kanske vill han inget mer med mig, kanske vill han oxo bara ha en bra och nära vänskap.
men jag vet inte vad jag ska tro när han säger sådär konstiga saker ibland.
kanske ska jag sluta tänka så mycket och springa in till flis och pussa henne
kanske får jag tacka henne för att jag iallafall inte är lika ensam som alltid förr....
Patricia
