Ska man rädda ett förhållande till vilket pris som helst ?

Ska man rädda ett förhållande till vilket pris som helst?


jag resonerade iaf så här när jag var yngre att man alltid ska kämpa för det man har och aldrig ge upp...
Att kärleken övervinner allt..... nu har jag lärt mig...

Jag levde i 6år med min dotters far.. vi möttes som unga , 16-17år var vi och vi älskade varandra till döds , så kan vi ju uttrycka det iaf..
Vi valde att flytta ihop redan efter 2-3månader... våran första lya tillsammans , kunde väl inte bli bättre?
Vi förlovade oss och skulle visa hela omvärlden om att vi älskade varandra.... Vår första inflyttningsfest, slutade med tårar bråk och massa porslinsaker som åkte in i väggen... Jag var den stora boven då... Jag blev svartsjuk över nånting och jag slog honom med en lampa och det resulterade med att hans käke åkte åt helvete... Vi samsades senare på kvällen och än en gång älskade vi varandra och att jag var så sjukligt svartsjuk, ah det var ju inga problem, det handlade ju bara om att jag var rädd om honom.... Aja vi levde ihop många år till och för varje dag som jag vaknade upp med ångest och rädsla över att förlora honom... ju mer klängde jag på honom... han förstod ingenting och inte jag heller, jag förstod inte varför jag var så som jag var.... Och varje dag påminde han mig om att jag kunde inte få bättre och att jag skulle vara glad över att han ens ville ta på mig....
Bekräftelse av honom? åh fan den slutade jag få redan efter dom första 6månaderna...

Vi fick barn 2000... det värsta sättet för att behålla en relation levandes.. Ärligt talat så tar barn död på relationer... Jag ångrar aldrig att jag fick min dotter men jag ångrar självaste orsaken till varför vi valde att behålla henne och att jag fick barn med honom...

Det tog inte länge föränn han valde att börja slå mig och jag började bara må ännu sämre.. han valde att stanna uppe om nätterna och jag valde att ta en sömntablett och sen sängen och sova med våran dotter..
do flesta nätterna när hon grät så tröck han alltid handen mot hennes mun och hon skrek bara mer och jag försökte slita bort honom och då fick man ju alltid då o då en smäll... men jag gav ta med fan inte upp... snuten var typ stammisar hos oss... en natt så kom jag hem från krogen och jag var 5 min försenad så han valde att ta tag i mitt hår och slet ut mig i håret från sovrummet, genom hallen och slängde ut mig... jag grät och stod där med endast en tshirt men som tur var hade jag en väldigt bra granne som heter david som hjälpte mig med kläder och skjuts till min mor o far.. Han bankade faktiskt på våran dörr och skrek åt min dotters pappa att rörde han mig igen så skulle han få känna på stryk! Efter det så var det lugnt i nån vecka iaf :)
Det konstiga är att när man har stormig relation så blir man som mer och mer beroende av den.... Vi grälade varje dag och min dotter blev ju oskyldigt indragen i det och jag vet inte hur många gånger jag verkligen kände att jag ville döda honom men stannade kvar för att vi var ju en jävla familj... men det är bättre att komma från en trasig familj än att vara i en trasig familj.. så 2002 valde jag att lämna honom.... Natten som fick mig att bestämma att nu var det över för gott var när han mordhotade mig med en kniv och min 2åringa dotter sliter bort kniven... Åh fan då brast det för mig! Jag fick fly dagen efter med min dotter och ah efter det så har jag och hon gjort allt för att kunna leva och le igen så nej jag tycker verkligen inte att man ska rädda ett förhållande till varje pris!