Döden så vacker så grann

En gammal dikt om döden... tillägnad mig och en kompis... 98

Jag har väntat så länge på denna dagen,
så länge på att få tillbringa min tid med dig förevigt.
Jag har väntat så länge på denna stund
och jag har äntligen fått mod för att dela med mig till döden
har du fått modet än?
Skulle du följa mig till döden?
Skulle du hålla mig i handen och möta vårat gemensamma öde?
Du Jag och döden förevigt.
Vill du?
Eller blir du rädd och låter mig möta den ensam?
Detta liv är inte värt att leva
Och detta mörker runt om oss alla är inte värt att möta.
Vi är så unga du och jag
men vi har redan genomgått mycket smärta och mycket förödelse
Våra ögon har förlorat ljuset
Och våra själar har stött på demoner och dess like
Vi är så tomma inuti.
Vi har ristat varandra med rakblad och delat vårat blod.
Vi har somnat in hand i hand
Men varje gång har vi vaknat upp sida vid sida
med livet som hånler mot oss.
Vi har försökt att finna allt som har mening med livet
Men utan framsteg och hoppet har raserat.
Vi har nått botten.
Vi är förevigt fångade i våra själar med smak för döden.
Men vi har iallafall mött den tillsammans
Och det kommer ”livet” aldrig att kunna stjäla ifrån oss.
Du och Jag
Jag och Du
Vi förevigt.
Vi har begravts levandes av mörkret
Legat i våra egna små kistor och bäddat oss under jorden.
Vi har gett upp våra liv för längesedan
men aldrig har vi gett upp varandra.
Vi har kämpat tillsammans i flera år
mot helvetet och skärseldar
men alltid bränt oss, aldrig fått vår inre frid.
Vi har förstått att ”för att leva ska man dö”
Och nu har vi levt , dags att dö.
Så jag håller din hand och du håller min.
Inser att Världen runt om oss är galen
och endast VI är dom som har d friska sinnet kvar.
Endast du och jag har erkänt att döden är finare än livet.
Så älskade Vän, Följ med mig och möt döden tiillsammans med mig.
Låt oss besegra livet tillsammans
Låt oss skänka oss till döden inatt.