Allting kan gå itu men mitt hjärta kan gå i tusen bitar.

Allting kan gå i tusen bitar men mitt hjärta kan gå i tusen bitar... just nu så håller jag väl på bara att plocka upp bitarna men det är väldigt svårt att klistar fast dom igen och få dom på rätt ställe...
skadan är ju redan skedd och det sägs att det alltid finns nåt bra i det som sker och jag tror allting har en mening... vissa människor ska man träffa, kanske för en stund men dom ger alltid nånting , kanske en lögn eller en sanning men själva upplevelsen kan vara starkare än vissa...

Jag anser att det var meningen att jag skulle möta denna man som jag tycker om..
Kanske var det inte meningen att han skulle vara min dröm man
Kanske var meningen att han skulle dyka upp och få mig att glömma mitt ex,.. vilket hände...
För nuförtiden tänker jag på Jocke och inte Fredrik och det känns ju bra men klart jag e ledsen över att han inte ville ha mig för jag ville ju ha honom!

Sjukdomen
fick min diagnos i fredags... kan vara svårt att tro men nu börjar pusslet falla till plats
men det hjälper inte mig... Fick ett slag i ansiktet när jag fick veta att jag har inte bara en sjukdom utan 2 och det tog på mig, min självkänsla sjönk ta med fan till botten... sprang in i en vägg typ...
Lätt Manodeppresiv vet jag att jag är och det har jag vetat länge men emotionell instabil personlighetstörning det kom som en överasskning....
Klart jag förstår mer nu varför min ångest och ensamhet skrämmer skiten ur mig och varför min ångest är så stark och varför jag blir en sån jävla klängranka när jag blir förälskad... Jag har svårt med känslor... ibland svårt att tackla dom lr för den delen ha svårt att hantera känslor... dom kan välla upp och bara bomba allt i min närhet....

Iaf så ska dom medicinera mig snart.... ska bli skönt att kunna få kontrollen tillbaka och stå för min mänsklighet och framför allt bli en människa åter igen...


Inlärningsvårtigheter .... ah .. vettefan , som psykologen sa... du är smart och du använder dig av många svåra ord och du är social och du kan motargumentera och att jag använder många ord som är svåra.... Men dom tycker iaf att jag ska gå konjuktiv terapi... att mina ärr och svårigeheter kommer från tiden i chile... klart man blir skadad när mamman dör och pappan misshandlar en och sen forsas man fram och tillbaka till 6 olika hem och sen tillslut kommer man till ett barnhem och möter sin syster åter igen och allt detta hände när jag var 2år...

Sen så var väl inte min barndom heller nåt att hurra för....
Jag lärde mig att slåss redan som 7åring, jag var den starka och min syster var den svaga...
Jag slogs för hennes rättigheter och på nåt sätt glömde jag nog bort mig själv, jag slog av och var bara likgiltig...
Min syster blev mobbad redan som lite och jag var hack i häl och spöade alla som var i närheten av henne.... Ingen slogs med mig lr jävlades , jag hade en gudomligt bra klass och jag skötte mig , pluggade, rökte inte... skolkade aldrig... jag var en bra elev och gjorde allt för att uppnå ett bra resultat.
Pappa lärde mig att sparka killar och tjejer i smalbenet och sa " om nån slår din syster, slå dom så här" Jag var 7år och fick ta på mig det ansvaret. Jag ångra ingenting men jag förstår inte varför dom utsatte mig för det...

Senare när jag var 13 flyttade vi till Piteå
Jag började supa och slåss med allt på stan... Åkte dit för misshandel säkert 1 gång varje halvår
Socialen blandade in sig men mamma släppte aldrig taget, hon ljög och sa att hon hade allt under kontroll , vilket var rena skitsnack, jag slog henne när jag inte fick som jag ville och pappa o jag slogs rejält, han har skurit mig och jag har skurit honom , han har slängt in mig i ett bord så jag fick hål i skallen men jag har kastat en sax i hans öga så det jämnade väl ut sig.....


Min biologiska far tog livet av sig när jag var 13 år, han hängde sig.... saknaden efter hans barn och alkholismen tog död på honom , sörjde jag honom? Kanske men inte på det sättet man ska.....


Min dotter fick jag som 20åring , hon lever jag för.... Hon har haft en förjävlig uppväxt, anser jag men vet inte.... Hennes far lämnade henne som 2åring, han skulle skada mig men det var ju henne han skadade.... Han var en våldsam man och spöade skiten ur mig många gånger innan vi fick Felicia.... Han valde att slå mig när han mådde dåligt, I början slog jag tillbaka men i slutändan gav jag upp mig själv och tröstade mig med att han älskar ju mig när han slår mig, snevriden syn på kärlek.....


Började knarka som 23åring ..... Tog en överdos och fick en stroke.....
Mannen jag var tillsammans med svek mig brutalt då men jag älskade honom ändå.....
Vi hade ett väldigt destruktivt förhållande men ju elakare han var , ju mer älskade jag honom..

Åkte på behandlingshem , la av med drogerna, tog tag i mitt liv och just nu sitter jag här och ah anser att mitt liv går väl att leva men jag vet så lite om mig själv så jag måste jobba på att lära känna mig innan nån ska lära känna mig....
Min dotter stödjer mig mycket och vi gör allt för att bygga upp en relation och nuförtiden trivs jag att ha henne i närheten....
kan låta kallt att jag inte har kännt så förut men jag har ju svårigheter med känslor så vissa stunder raserade allt inom mig och jag gav upp men nu har jag rest mig och jag och Felicia har skit kul, trist bara att hennes pappa inte ser det oxo... men vi jobbar på att fixa relationen mellan henne och sin pappa... Det kommer att lösa sig en vacker dag , för jag ger aldrig upp! Min dotter är skänkt från himlen och hon är min största lycka och henne slåss jag för dag och natt! :)


naken, klart, jag viker ut mig själv men vad finns en blogg till för? ;)