Skäms

Mitt inre skämms och mitt inre äcklas.
Jag har lagt min kropp åt sidan och glömt respekten...

Känns som att jag ingenting kan göra.
Jag hade relativt koll på min situation men sen mötte jag dig..
Du fick mig att vika ut mig och lita på ditt ord...

Jag borde ha förstått men kanske ville jag ha nånting att tro på igen?
Du kallade mig stark och du sa att jag var vacker och att jag dög.. Jag trodde på ditt ord.
Jag trodde du tyckte om mig precis som du sa..... Jag har alltid varit naiv men så här naiv har jag aldrig varit..... Du är min mörka hemlighet och min kropp, min själ, hela jag äcklas av tanken på att du har varit så nära mig som du var....

Jag borde ha stått på mig för ärligt talat känns det som att du har våldagit mitt inre....
Jag har ingen att berätta det här för och jag har ingen jag kan anförtro mig åt för jag skäms ju över hela situationen. Jag borde aldrig ha bjudit hit dig, Jag borde aldrig ha trott på dina lögner och framför allt jag borde aldrig ha låtit dig ta på mig på det sättet som du gjorde.

Du hade ingen rätt att göra som du gjorde och jag hoppas du skäms lika mycket som jag..
Gjort är gjort , nu kan jag bara leva med det men går det?