Jag öppnar mina ögon och jag finner det så hårt.
Framtiden är fuckt up och jag faller djupt.
Ingen förstår mina tankar och gud ibland funderar jag på självmord för att bli av med mina demoner
Jag bara hoppas att mina tårar och min kniv säger dig detsamma.
Solen reser sig och i tystnaden skriker jag och jag gråter och försöker ta mig upp och erkänna mina brister och fel
men det känns som en onödig sak för glöden bleknar bort men det är inte ditt fel.
Jag drunknar i en sjö av skäreldar
jag är ensam
jag är glömd

Och kanske kommer min dag att vända och bli bra
men kanske söker jag efter olycka för att jag tycker att jag förtjänar det?

Men jag måste kämpa för min dotter
Jag får inte ge upp och jag får inte ta bort mig för jag är ju allt hon har och hon är allt jag har.
sorgsen och förtvivlad men inte knäpp...